Monthly Archives: april 2011

10 skäl att hata en mediesäljare

Idag listar jag en yrkeskår som driver mig till vansinne. Ingen annan grupp kan driva mitt adrenalin som just den här. Vissa yrkeskårer är liksom antingen svart eller vitt. Antingen är det hederlighet och sjysta metoder. Eller så är det motsatsen. Väldigt mycket motsatsen…

(Först en disclaimer: jag känner många kompetenta och seriösa mediesäljare, hårt arbetande proffs som är värda respekt och beundran. Jag har själv haft glädjen att jobba nära flera mediesäljare av den kalibern, och några blev personliga vänner. Det här är inte om er. Men det tror jag att ni redan vet.)

När det står landsnummer 44 på telefondisplayen är det i 99 fall av 100 en mediesäljare. Och jag svarar snällt. För mediesäljare är människor dom med, och min princip är att alla ska få en chans att pitcha. Det händer att jag ångrar den principen. I regel när någon av dom här är i andra änden.  

  1. Bästa kompisen, typ. Börjar med att fråga hur jag mår. Försöker inlinda mig i kompismys. Kallar mig vid förnamn flera gånger i varje mening. Jag får knottror, in i mjälten.
  2. Pladdrar på. Börjar med att fråga mig hur helgen har varit. Sen om vädret är bra där jag är, och vad jag ska göra på semestern. Får de mer betalt per minut de stör mig?
  3. Noll koll-fotboll. En seriös säljare tar reda på vem jag är, och vad som kan gå att sälja in till just mig. Värst hittills: säljaren ville projicera vår logga som hologram i luften. Ovanför huvudarenan på fotbolls-VM i Sydafrika. Matchstraff!
  4. Falsk förklädnad. Säljaren börjar med att leka journalist, ställer frågor och vill ha material. Ofta skickligt och trovärdigt. Men så börjar det smygande dyka upp konstiga kostnader. För mig. ”Sponsorskap” är en måttligt fin eufemism för betald artikel. Luktar Nigeriabrev, eller hur?
  5. Stor mun, inga öron. Läser sin (förmodligen) noga repeterade pitch. Ord för ord, och vägrar att bli avbruten. Då tar jag i från tårna och gastar: ”excuse me for interrupting, but are you trying to SELL me something?”. Ibland blir det tyst en sekund. Sen börjar han läsa igen.
  6. Ljuger, skarvar och hittar på. Det här är inte alltid så lätt att genomskåda, men när man gör det kan man ha kungligt roligt med att ställa oskyldiga frågor.
  7. Sacramento idiota. Börjar med att fråga om jag talar engelska. Lägger sen sin pitch på en nivå som en spanielvalp kan förstå, och talar långsamt och tydligt som om jag vore efterbliven.
  8. Klappar på huvudet. Gör sitt yttersta för att få mig att förstå mitt eget bästa. Jag = okunnig, men uppfostringsbar. Och säljaren hjälper gärna till.
  9. Åker snålskjuts 1. Pitchar med nån annan som dragplåster. Det dummaste jag hört hittills, är ”men ambassadören från XYZ (utesluter landet av diplomatisk omsorg) skulle bli såååå besviken om ni inte vill annonsera!” Jahaja? Så ambassadören tänker ta fakturan, då?
  10. Åker snålskjuts 2. Försöker inte sälja mig något. Nej, tvärtom. ERBJUDER mig en helt kostnadsfri annonsplats! För att sen kunna använda att vi är med, som argument för att någon annan ska boka till listpris…                                                                                                                               Och, till sist, en alldeles egen kategori – kanske rent av en helt egen art?:
  11. Celebritysäljaren. Mister Märkvärdig, sprickfärdig av stolthet över sig själv, sin produkt och sitt fina varumärke. Nedlåter sig nådigt att släppa in mig i rampljuset, till en häpnadsväckande prislapp. Och Guds vrede (sic!) drabbar den som inte handlar.

Några av mina vardags-grudges. Jag har säkert missat någon. Varmt välkommen att fylla på listan! Nu blir det radioskugga i bloggen någon dag, på grund av Valborg i Uppsala – will have serious fun…

Andra som skriver om mediesäljare:

Mediesäljaren Peter Paunovic, själv mediesäljare har precis släppt boken boken Bestseller, som sägs innehålla handgripliga råd om hur man blir bra i ett inte helt enkelt yrke. Det ska bli roligt att läsa den, som bland annat recenseras i Resume. Här är en annan bra Resume-artikel om säljkultur.

PS: Läs också gärna

10 sätt att sänka ditt seminarium (innan det ens har ägt rum)

10 sätt att bli hatad på pendeltåget

Share

Vad borde jag ha planerat redan igår så att jag inte missar något imorgon?

Planeringspanik, skulle man kunna kalla det. När man hela tiden har känslan av att vara lite, lite för sen. Modeordet mindfulness är humbug. Här och nu funkar helt enkelt inte. Den som försöker vara mindful möter alltid en biljettkassa som är slutsåld.

Det här är en ständig diskussion i familjen. Hur mycket ska man säkra upp i förväg, och hur mycket bara ”löser sig”? Nå det är en hård och hopplös liten nöt, med segt och obändigt skal. Långsamt glider man till slut ändå in i Planerarnas Krets. Det här härliga spontana liksom funkar inte längre, hur väl man än försöker. Den som hoppfullt bara ”åker ner på stan” möts av stängda dörrar, slutbokade bord och knökfulla lokaler. Så man ger upp, och försöker planera. Men hur långt i förväg ska man egentligen behöva tänka? I februari köpte vi biljetter till augustikonserten med Waterboys. För ungefär en vecka sedan köpte vi de sista (dyra och pelarskymda) platserna till Max Raabe och Palastorkestern i Konserthuset i september. Ur en biljettkassa som gick på de sista ångpuffarna bränsle.  

Hörde ganska nyligen talas om begreppet FOMU, Fear Of Missing Out. Tar därför tillfället nu att lansera underkategorin FOMTBIA, Fear Of Missing To Book In Advance. För sen och man är rökt. Och ingenstans får man respit. Pling i inkorgen, med e-post från Ticnet. Idag släpps biljetterna till en rad julkonserter. Och så krigsrubrikerna, för event i… oktober:

FÅTAL HELGBILJETTER KVAR! BOKA NU – SNART FULLSATT!

Drar tre djupa andetag och går för att hämta ännu en kopp thé. I alla fall nånting som inte behöver bokas i förväg, och som definitivt är bäst i realtid!

10 saker jag inte visste igår 2011-04-25.

Idag har jag än en gång tagit reda på 10 nya saker.  Nu vet jag vad Mandela heter egentligen, hur russin beter sig i champagne och hur många spindlar du har ätit av misstag. Fast det sista vill du kanske inte veta?…

  1. Man kan dö om man injicerar muskotnöt intravenöst. Så gör inte det.
  2. Myror sover aldrig. Myrstackarna.
  3. Nelson Mandela heter egentligen Rolihlahla i förnamn. Men var kom nu Nelson ifrån?…
  4. Begreppet tumregel sägs bygga på en gammal engelsk lag som förbjöd män att slå sina fruar med något bredare än en tumme. Intressant idé som dock av allt att döma är en myt. 
  5. Det går två känguruer på varje mänsklig australiensare.
  6. Bostället i Kalifornien hette först ”El Pueblo de Nuestra Senora la Reina de los Angeles de Porciuncula”.  Men det var lite opraktiskt på vägskyltarna.
  7. Om man lägger ett russin i ett glas champagne kommer det att studsa oavbrutet upp och ner mellan botten och ytan.
  8. Kvinnor luktar bättre än män.
  9. Mario från Super Mario-spelet döptes ursprungligen till “Jumpman”. Men hur blev han Mario?
  10. En människa äter av misstag ungefär 8 spindlar i sitt liv. (Nej, jag har inte försökt kolla hur sant det här är. Mest för att slippa veta om det är fler.)

Nu börjar det nästan knaka i huvudet, nog dags att gå ut och gräva i trädgården eller något annat konkret. Imorgon kommer det (kanske) en ny lista. Stay tuned, amigos…

10 saker jag inte visste igår, 2011-04-24.

Fortsätter att lära mig 10 nya saker. Nu vet jag lite mer om kor, ketchup och världens största discokula. Plus vad Casanova gjorde när han blev gammal.  Ja, tänk vad jag inte visste igår. Men nu vet jag att: 

  1. Askungen kallas Rashin Coatie i Skottland, Zezolla i Italien och Yeh-hsien i Kina.  
  2. Det finns lika mycket c-vitamin i hundrafemtio gram broccoli som i 204 äpplen.
  3. En emu kan inte gå baklänges. Och inte kan den flyga heller.
  4. Mot slutet av sitt liv jobbade Casanova som … bibliotekarie!
  5. Hashtag-tecknet # heter egentligen octothorpe (på engelska. Här kallas den helt enkelt staket, brädgård eller fyrkant).
  6. I Belgien finns ett jordgubbsmuseum.
  7. Greklands nationalsång har 158 verser.
  8. Tomatketchup sägs ta bort grönsticket i blont hår, när man badat i klorerat vatten.  
  9. En vanlig mjölkko ligger ner ungefär 14 gånger per dag.
  10. Världens största discokula är 7,2 meter i diameter och byggdes 2010 av franske konstnären Michel de Broin. Den har 1 000 glasfasetter.

Sånt här kan man roa sig med en lat påskdag.Vetgiriga hittar mer kunskap via länkarna. Kanske jordgubbsmuséet är något för semestern? Imorgon ska jag kika lite nämrare på mat, spindlar och… tja, vi får väl se! Stay tuned, amigos.

10 saker jag inte visste igår, 2011-04-23.

Ibland inbillar man sig att man har koll. Men så kommer man till insikten att världen är full av saker som man inte har en aning om. Så jag bestämde mig för att lära mig tio nya saker varje dag. Och göra en liten lista.

2011-04-23 – Det här visste jag inte igår:

  1. Mask smakar som stekt bacon och getingar som pinjenötter. (Nej, jag har inte testat. Men jag litar på källan.)
  2. Elefanten är det enda däggdjuret som inte kan hoppa.
  3. Kvinnor blinkar ungefär dubbelt så mycket som män. (Påverkar det hur vi definierar begreppet ”ett ögonblick”?)
  4. En igelkott har en puls på i genomsnitt 300 slag i minuten.
  5. Man kan inte ta livet av sig genom att hålla andan.
  6. Alla har ett unikt tungavtryck, ungefär som fingeravtryck.
  7. ”Queue” är det enda ordet i det engelska språket som uttalas lika även om man tar bort de sista fyra bokstäverna.
  8. Det är omöjligt att nysa med öppna ögon.
  9. Fingernaglar växer ungefär fyra gånger så snabbt som tånaglar.
  10. En giraff har så lång tunga att den kan slicka sig själv i örat.

Skapar en ny kategori här i bloggen. ”Trivialt” ska den heta, och där lägger jag den här listan!

Bojkott mot Grekland kollektiv bestraffning?

Jag följer liksom många andra med ilska och bestörning fallet ”Anna”, den svenska kvinna som efter att ha anmält en våldtäkt i Grekland själv blev anklagad för vad som på juristspråk kallas falsk tillvitelse. Från brottsoffer till anklagad, en hundraåttiograders vändning. Mårten Schultz, Uppsalaprofessor i civilrätt skriver idag på SvD Brännpunkt en artikel på temat Bojkotta Grekland som resmål. Bra, tyckte jag, på Facebook. Ganska snart fick jag mothugg, inte från maggropen utan på ett klokt och insiktsfullt sätt. Tar mig friheten att inkludera inlägget här:

 Om jag vore företagare i Grekland, kanske driver en turistbutik eller en liten semesterortsrestaurang, så skulle jag bli ledsen och arg ifall man bojkottade mig för att mitt lands politiker är dumma. Kollektiv bestraffning kan väl ändå inte… vara rätt? Och som företagare i Sverige har jag inte tid att kontrollera att våra politiker agerar rätt hela tiden, än mindre att de lever upp till kravet 100 % säkert rättssystem. Ska jag då bestraffas med en bojkott från utländska kunder? Är inte det orättvist?

Så jag satte mig och funderade en stund. Och kom fram till att jag nog ändå tycker att en bojkott är en rätt väg att gå. Kollektiv bestraffning är inte rätt, där håller jag absolut med min Facebookvän. Men det är ju faktiskt det som det hela handlar om. Behandlingen av ”Anna” och de andra skrämmande fallen som rapporterats på samma tema de senaste dagarna bottnar just i en form av kollektiv bestraffning. Kollektiv bestraffning av kvinnor som grupp,  något som tar sig uttryck i olika former av sexism. Det genomsyrar många samhällen och rättsväsenden, bland annat det grekiska.

Det är inte bara Greklands politiker eller det grekiska rättsväsendet som bär ansvaret för fallet ”Anna”. Det är en i grunden rutten kvinnosyn som vi kraftfullt bör markera mot, oavsett det gäller Grekland eller här på hemmaplan. Läste nyss en artikel i SvD om kvinnor i Saudiarabien, och det oerhörda förtryck de lever med. Varje dag. Det finns strukturellt förtryck mot kvinnor i många länder, även i Sverige, och jag tycker att det är viktigt att vi använder de redskap vi har för att protestera. Om de än må vara små. Därför åker jag inte till Grekland.

Länktips på samma tema:

TV4 Nyheterna: ”Som att bli våldtagen igen” – fallet Anna är inte unikt. och Få anmälningar om våldtäkter – Grekland uselt på att anmäla

SvD: Grekisk tystnad trots svenska bojkottskrav

DN: Grekisk diplomat fick sparken och Grekland undersöker våldtäktsfall

Hur man får någon att jobba gratis

Igår kväll hade jag en nätdiskussion med ett par vänner om det här med att jobba gratis. Vi hade alla erfarenheter av att bli tillfrågade om uppdrag av olika slag, ofta tidskrävande och komplexa, men ändå gratis. Frågan kom ofta från PR-konsulter eller andra som själva knappast jobbar gratis. Hur ska man egentligen ställa sig till det här?

”Min tid och min kunskap är värdefull” säger vännen U, bestämt men en aning uppgivet. Hon är författare, föreläsare och coach, etablerad och upptagen men upplever ändå ofta att någon försöker åka snålskjuts på hennes kunskap. J känner ungefär likadant. Hon är väletablerad kulturarbetare, och gränslöst trött på förfrågningar om gratisuppdrag. ”Du får ju en chans att marknadsföra dig!” är något kulturarbetare ofta hör. Men vad spelar det för roll, om gigen ändå alltid ska vara gratis?

Kompisen matskribenten L bloggar brutalt roligt om PR-byråer som på mer eller mindre kreativa sätt försöker få henne att jobba gratis. Nja, förresten. Hon skulle ju få glassmaskinen, goodie-bagen, smakproverna, åssåvidare. Tycker PR-konsulten frejdigt. L håller inte med. Hon vill ha ett seriöst arvode, och eftersom hon är väletablerad och känd så kan hon sätta ner foten. Men det är tufft idag, när det kryllar av unga och ambitiösa personer som gärna vill få in en fot i attraktiva branscher. Och jobbar gratis, för att få en chans att visa vad de kan. Jag kan inte klandra dem. Jag är bara djupt tacksam över att själv ha plattform nog att välja hur jag vill göra.

Det händer att jag hoppar in som moderator och debattledare. Det händer ibland att jag jobbar gratis. Jag gör det gärna för en god sak, särskilt när frågan är viktig men arrangörerna fattiga. Jag gör det också ibland när jag får en särskild chans att lära mig något nytt eller vidga kontaktnätet. Men då gör jag det för att jag själv vill, det är något som jag väljer.

För det är inte gratisjobb som sådant som är fel. Runt om i världen arbetar många människor gratis för att hjälpa. Vännerna R och N som bor i olika delar av det jordbävnings- och flodvågsdrabbade Japan arbetar exempelvis gratis just nu, som volontärer i hjälpinsatserna. R skjutsar mat och andra förnödenheter till flodvågsdrabbade i norr. N tar hand om övergivna djur från Fukushimatrakten, internflyktingar i ett animal rescue shelter i Osaka. Och det är väldigt, väldigt bra.

Så gratisarbete är bra. Ibland. Men stinker, ibland. Professionella insatser ska bemötas med respekt och belönas därefter. Och till er som brukar fråga om gratisgig: när jobbade du själv gratis senast? För den goda sakens skull, för att det är så intressant och utvecklande eller bara för att få en chans att marknadsföra dig? Nässå, inte det. Bra att veta.

Hur man förhåller sig till världens alla katastrofer. Och tequilamarinerade melonklyftor.

Drar en lättad suck. Äldsta dottern är i trygga händer, räddad ur ingenmansland på flygplatsen. Drar två viktiga slutsatser: 1) jag är en riktig hönsmamma och, 2) det finns slumpgeneratorgnomer.

Klev upp tidigare än tidningsbudet, för att sända äldsta dottern med Norwegians 7.35-kärra till London Gatwick. Hon glad och förväntansfull, bubbligare och pratigare än vanligt. Jag med en hel fjärilsfarm i magen. Hönsmamma. ”Men tänk om jag blir kidnappad av ett gäng rymdap-poliser?” bubblade hon. Tänkte då att det skulle vara skönt att bara oroa sig för rymdap-poliser, när ens femtonåring reser iväg alldeles ensam.

10.15 är hon framme på Gatwick där flygplatspersonalen inte släpper in henne i England. En vuxen måste kvittera ut. Räddningen är på väg, Caroline Dul sitter på ett flygplan från Grenoble och ska landa om halvtimme-trekvart. Det är alltså bara en fråga om att vänta. Det gör Magda, lugn som en filbunke med Hundraåringen som klev ut genom fönstret som sällskap. Hon har krokat upp med flygplatspersonalen och har örnkoll på Grenobleflyget. Vi pratar i telefon en minut och jag avkräver ett heligt löfte att hon ska messa samma sekund som Caroline dyker upp.

En väsentligt mycket mindre lugn jag är vid datorn härhemma fullt sysselsatt med b-planer. Syster Lena i Wimbledon uppenbar första b-plan. Går igenom alla som jag känner, har känt (och kommer att känna) med någon som helst koppling till London. Nej Storbritannien. Nej, hela förbaskade Commonwealth. Det blir en lång lista. Minuterna kryper.  

Väntar. Väntar. Väntar igen. Klickar upp Stumbleupon för att lugna mig med slumpgenererade länkar. Men det måste finnas en ond liten slumpgeneratorgnom. Den första slumplänken jag får är RSOE EDIS Disaster and Information Service. Realtidsinformation om världens alla katastrofer. Tsunamis, vulkanutbrott, översvämningar, skogsbränder och tågkrascher. Med detaljerad information och riskgradering, pedagogiskt med klickbara kartor.  

Scrollar neråt och konstaterar att det händer en hel del på den runda lilla jordbollen. Samtidigt som man själv sitter på nålar och väntar på SMS från 15-åringen på Gatwick. Jag kommer på mig själv med att börja jämföra katastrofer. Försöker att inte tänka för mycket. Minuterna kryper fram. När klockan passerat tolv kan jag inte hålla mig längre, utan ringer. ”Dom har plockat upp mig nu, och vi är på väg mot Grantham… skulle precis ringa!” säger Magda glatt. Att messa mig kom hon inte ihåg. Men allt är bra.

Drar en djup suck, och trycker fram en ny slumplänk. Den går till Martha Stewarts sajt, med ett recept på Tequilamarinerade vattenmelonklyftor. Så det finns en slumpgeneratorgnom. Jag är nu helt övertygad. Och går att koka mig själv en lugnande fisksoppa till lunch.

Om man bara behövde oroa sig för polisapor från rymden…

Mycket tidig morgon, vi är uppe tidigare än tidningsbudet, för att sända äldsta dottern med Norwegians 7.35-kärra till London Gatwick. Hon är glad och förväntansfull, bubbligare och pratigare än vanligt. Jag har en hel fjärilsfarm i magen. Hönsmamma.

”Men tänk om jag blir kidnappad av ett gäng rymdap-poliser?” bubblar hon. Jag ler men tänker som vanligt alldeles för mycket. Önskar att det bara var just rymdap-poliser man behöver oroa sig för.

10.15 ringer hon, framme på Gatwick. Nu sitter hon i ingenmansland vid passkontrollen, och får inte komma in i England utan en vuxen. Oleks mamma Caroline sitter på ett plan från Grenoble som ska landa om en halvtimme. Då löser sig allt. Om inte om. Så nu gör jag b-planer för glatta livet. Det här kommer att bli en otroligt lång halvtimme.

Tio listor som absolut ingen behöver (pausmusik i väntan på något bättre)

Efter två dagars utsvävningar bland virkade muffins och hemkokta macaroner börjar det bli dags att  återvända till 10-listorna.  Medan jag filar på nästa så publicerar jag en tio-listornas antilista…

En ganska intressant dag. Tillbringade stor del av eftermiddagen på SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, med arrangörerna för projektet Värdet av nya läkemedel. Kick-off den 9/6 med ett halvdagsseminarium som jag ska moderera, ett av flera roliga moderatoruppdrag den närmaste tiden. Ska bland annat leda ett möte i Riksdagen nu i maj, där vi ska diskutera företagsinkubatorer och deras betydelse för tillväxt och nya jobb. I slutet av maj är det sen SwedenBios årsmöte, en mycket intressant branschträff som jag redan har modererat några gånger.

Det är en rolig men hektisk tid nu, på jobbet och privat. Även här i bloggen, fast här har det mest varit pysselpartaj och kakfrossa. Efter två dagars utsvävningar bland virkade muffins och hemkokta macaroner börjar det bli dags att  återvända till 10-listorna.  Medan jag filar på nästa så publicerar jag en tio-listornas antilista. Som en dum liten pausmusik:

  1. 10 krypande känslor av att du verkligen behöver städa.  
  2. 10 sätt att göra någon fysiskt aggressiv.
  3. 10 saker som får en att somna före tio. Any day now.
  4. 10 sätt att fatta ett beslut. Eller inte.
  5. 10 skäl att ta sig i kragen och gå hem tidigt. Till sig själv.
  6. 10 saker din mamma borde ha lärt dig.
  7. 10 saker som är roliga fast förbjudna.
  8. 10 sätt att muntra upp en liten hund. Voff!
  9. 10 saker du borde ha tänkt på lite tidigare.
  10. 10 sätt att göra en lista. Så att nån bryr sig.

Sådärja. En lista som garanterat ingen kan ha nytta av! Tipsa mig gärna om du har förslag på fler listor som ingen behöver… 🙂  

Det blir allt för idag. Stay tuned, friends. I will be back. Listan imorgon (troligen) ska handla om något jag äter till frukost: mediesäljare. Feathers and all…